ATTENTIONWH0RE

Igår bestämde jag mig för att sätta ner foten och börja vara glad istället.
Jag var ute på krogen. Den första personen jag träffar,
är personen som alltid kunnat få mitt hjärta att slå hårdare, ge mig handsvett,
och som har fått mig att sakna det som en gång var.
Han som har gjort att jag gått från toppen till botten på bara sekunder.
Inte den här gången! Jag tror att han saknar mig mer än vad jag saknar honom.
Och jag var glad, för jag trivs så jävla bra i hans sällskap.
Han får mig att känna mig viktig, och inatt, när vi låg i sängen och pratade,
så bestämde vi att vi skulle vara kompisar, vi ska försöka vara det.
Jag tror det kommer gå.

Livet kommer ljusna.
Jag ska vara positiv.

Jag tänker fortsätta ljuga,
jag tänker fortsätta säga att jag mår bra.
Även om folk egentligen inte tror mig.
Det handlar nog mest om att jag faktiskt vill må bra.

Jag är fortfarande helt inne på spåret att leva ensam. Nu har jag ordnat allting så bra så jag i alla fall kommer leva ensam tills jag är 24. Det är skönt, hälften av min ångest och stress försvann där. Jag blundar för det en del känner för mig. För jag tänker inte känna samma sak, det går inte. Inte just nu, kanske inte någonsin. Telefonen ringer mer än någonsin och jag gillar det, jag gillar att fly till jobbet. Sitta och hålla en gammal dam i handen och förstå att hennes krämpor är värre än mina, även om mina sitter långt in, i huvudet och hjärtat, och börjar bli ärr. Jag känner att jag börjar bli vuxen nu, för jag gråter mig inte till sömns varje kväll längre, meniblandgörjagdetfortfarande.

Julen gjorde mig känslig, idag har jag faktiskt gråtit, även om jag lovat mig själv att sluta gråta. Jag ville bara bort från allting, krypa ner i sängen igen, ligga i fosterställning och få allting att försvinna. Jag kände nog aldrig den där riktiga stämningen och glädjen igår, jag kände bara ångesten och magknipet. När jag blir president ska jag ta bort julen. Säänni for president!

Det gör fortfarande så jävla ont ibland..

Jag har bestämt mig för att flytta.
Jag ska sluta röka.
Jag ska sluta dricka alkohol.
Jag ska klara provet.
Jag ska vara bäst!

Nej, förut kände jag mig duktig.
Nu, känner jag mig som en alkoholist.
Minnesluckorna är för stora för att skylla på ett par öl känns det som.
Och hur mycket har man druckit när man dagen efter tror att man stulit en mobil?
Jag trodde aldrig att det var nån som sov över hos mig, aldrig.
Det är konstigt hur man kan gå från 100 till 0.
Jag kände mig som noll igår, bakis - en nolla.
Och jag förstod ingenting och allra minst förstod jag nog vem jag var.
Alkoholen är min bästa vän, och min största fiende.
Jag måste välja sida, för - eller emot.
Jag trampar på samma ställe nu, men det känns skönt att vara en nobody.
En loser, en nolla. Jag är osynlig nu. Bra.

Pengarna är nästan slut också.
Pank, lyssna på ordet liksom.
Det klingar lika bra som djävulen.
Jag brukar aldrig vara pank.
Vad är det för hamsterhjul jag hamnat i?
Och hur i helvete tar jag mig ur?

Idag har jag avslutat alla relationer som kan leda till ett förhållande.
Vuxenpoäng.
Jag har packat.
Vuxenpoäng.

Jag kom på mig själv med att önska att jag hade en pojkvän idag. Jag kände att jag höll på att falla i det förbannade vintermysträsket. Nu gällde det att handla snabbt, så jag avslutade som sagt alla relationer som skulle kunna leda till ett förhållande. Och så började jag leta efter en billig hamster på blocket. Det blir så patetiskt på nåt vis, när jag alltid predikar om att ensam är stark och att jag ska dö ensam, utan barn och barnbarn. Så liksom, går jag på nåt lustigt vis och längtar efter kärlek. Det funkar inte. Dubbelmoral. Sånt kan få en bryta ihop, really. Så försökte jag intala mig själv att de där med förhållande egentligen bara handlar om att knulla utan att få ångest. Det funkar inte. Jag har, tro det eller ej, också varit kär. Det handlar inte bara om att knulla utan ångest, men det är en stor del av helheten. Men, jag ska inte dras ner i skiten, så jag får helt enkelt leva med dagenefterettdåligtligg-ångesten. Det blir enkelt, jag är stark.
Jag är ensam, ensammare, ensammast.

Jag saknar dig så det gör ont. Det gör så jävla ont.
Man vet inte vad man har förrän man förlorat det.
Och jag önskar att jag aldrig förlorat dig.
Jag skulle tagit reda på hur du mådde, vad du gjorde.
Vad du tyckte och tänkte.
Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig.
Kan du inte vara här som förr?
Ingen brydde sig som du, ingen höll om mig så.
Ingen förstod och jag kommer aldrig kunna öppna mig så för någon.
Du fanns där när jag blev sårad, när jag var lycklig, när jag var full.
Du tog reda på saker åt mig, du höll reda på mig.
Du hämtade mig alla dessa gånger jag bråkat med någon.
Och nu finns du inte där längre.
Du kommer aldrig mer lägga dina händer på mina kinder och säga
"Sanna, lugna ner dig nu. Vi löser det här, det kommer bli bra. Du kommer bli bra".
Jag vill bli bra, snälla gör mig bra.
Jag vill vara lika hel som du gjorde mig.
Jag kommer alltid älska dig, i vått och torrt.
Vila i frid, min älskade vän <3

Kom tillbaka.
It's like wishing for rain when I am standing in the desert.

November har inte ens börjat och jag har redan 65 bokade timmar.
Ändå är jag längst ner på näringskedjan.
FETT NICE!
Mer jobb kommer det bli, är bara bokad tre av novembers fem möjliga helger.


Jag ska bli så jävla rik.

Idag har jag stört mig på feta, bortskämda tonårspojkar med moped.
Och regnet, regnet irriterar mig.
Och baksmälla, det irriterar mig också.
Och att min telefon tjuter på nåt lustigt sätt när den är på ljudlös.
Och att jag hör ett jävla pip i öronen hela tiden (inte tinnituspip, utan smspip typ).
Och snygga byggarbetare som inte förstår att dom är snygga.
Och minst en miljon saker till.

Vila i frid min älskade vän.
Mitt hjärta kommer slå för dig, för allt du gjorde.
Jag kan inte förstå det, du var den starka av oss.
Jag älskar dig och du gjorde mig hel.
Tack för att du är du <3

Det kallas himlen och jag har aldrig varit där.
Men när jag ser på alla stjärnor över himlen så önskar jag att du var här.

Förlåt att jag inte fanns där.

Det är avslappnande att ligga bredvid dig i soffan.
Se hur du snusdreglar lite när du precis somnat.
Känna din arm runt mig och höra hur du andas.
Hur du vaknar, tittar på mig, ler och ger mig en puss.
Jag var lugn, avslappnad och jag kände mig trygg.
Känna hur du flyttar lite närmre, suckar, blundar och somnar om.
Känna hur du smeker min arm i sömnen.
Borrar in din näsa i min hals.

När du vaknar, smeker min kind och frågar sådär sött och nyvaket om jag är trött.
Jag skakar på huvudet, ger dig en puss på näsan och du ler sött.
Drar mig närmare och smeker mig över håret.
Just precis då, så önskar jag att jag tyckte om dig mer,
att du var lite mer för mig.
Jag önskar att det var det livet vi kunde leva.

Att vakna bredvid dig på morgonen, se hur du sparkat av dig täcket.
Se din rygg, stryka med fingrarna över den, höra hur du suckar, vänder dig om och tittar på mig.
Jag önskar att allt var enklare.
Det är det inte.
Och inatt, ja inatt, får jag sova ensam.

Fifan vilka minnen jag har till den här låten!

Creds till mig som är vaken 06.15 och bloggar.
Fast jag hade hellre sovit, men kan inte.
Har ialf sovit ca 3 timmar.
Jag borde somna om, men det går inte.
Har varit vaken sen halv sex och är cptrött.
Så nu sitter jag och lyssnar på musik,
ska snart duscha och sådär.

Så, godmorgon!

Nu blev jag på så jävla mycket bättre humör!



Jag var 14 år, rökte, drack hb och hängde med äldre killar.
Jag var kung!

no, I'm not dead.
We never wanted to be like you,
we never wanted to end up like this.

Idag ska jag skriva nåt meningslöst, för det är så allt känns. Jag känner mig bränd och jag har feber. Jag har druckit en liter saft och det är faktiskt det enda jag gjort ikväll. Jag har varit i skolan en timme idag, meningslöst. Imorgon ska vi prova studentmössor, studenten känns meningslös. Jag saknar en massa saker idag, jag saknar framförallt det gamla, den härliga tiden. Glidartiden. Jag vill glida runt nu också, men det går inte. Det är dags att bli vuxen, dags att sluta gråta sig till sömns, dags att sluta kasta saker, dags att sluta skylla på andra, dags att låtsas att allt är bra när man egentligen bara vill bryta ihop. Förr var jag bra på att låtsas, nu kan jag knappt inte det längre. Och vart på vägen blev jag känslosam? Innan sket jag i allt, nu kan jag bara inte sluta bry mig. Varför hände detta? Jag vet att samtidigt klär det inte mig att vara glad och lycklig, det är bara ensamheten och bitterheten som klär mig. Jag ska vara ensam, jag ska inte sitta där 80 år gammal och prata om min döda make och mina barn och barnbarn. Jag ska prata om hur man blir stark av att vara ensam, hur man tar sig upp ur skiten, lyfter huvudet och bara går rakt fram. Jag ska vara bitter. Jag är nog den där personen som skulle starta tredje världskriget om jag bara fick chansen!


Men ikväll ska jag gråta, för ikväll tänker jag inte bli vuxen.
Jag ska gråta för alla brända broar och trassliga minnen.
Och jag ska upprepa; det var bättre förr.

So tell me now,
if this ain't love then, how do we get out?
 'Cause I don't know.
That's when she said "I don't hate you boy,
 I just want to save you while there's still something left to save"
That's when I told her "I love you girl,
but I'm not the answer for the questions that you still have."