IN MY HEAD
Ikväll är ingen bra kväll för allt.
Det är en kväll som bara handlar om att överleva.
Jag har tagit mig igenom det här förut.
Jag kan göra det igen, eller?
Just nu vet jag inte om jag orkar en gång till.
Minnen som bubblar,
jag kallsvettas, kroppen vill inte som jag.
Tankarna går till saker jag inte vill minnas.
Det är en grop, som jag ramlar i allt oftare.
Men jag vill att någon ska fylla igen gropen, vem som helst.
För jag vill inte snubbla mer, och falla tillbaka i gamla spår.
Jag vill att någon ska radera alla minnen och tårar.
Jag vill ju bara må bra och vara hel igen.
Varför kan jag inte bara få vara lycklig, i alla fall en liten stund?
Jag vill inte minnas, jag vill glömma.
Och jag vill helst av allt kunna sova en hel natt igen.
En natt utan minnen, tårar och mardrömmar.
En natt som innan allt hände, innan jag blev krossad.
Dom säger att tiden läker alla sår,
men efter fem år är det fortfarande ett öppet jävla sår.
När ska allting sluta?
Idag är jag inte bitter, utan bara illamående och ledsen.
Efter fem år önskar jag dig fortfarande döden.
Jag flackar med blicken när jag ser dig,
jag börjar svettas, blir yr och illamående.
Jag bara väntar, vad är nästa steg?
Vem kommer dö först, du eller jag?
Jag vet inte vem som orkar längst.
Alla tårar, alla dessa tårar jag dolt för mamma.
Att jag bor kvar i min lägenhet på helgerna för att hon inte ska få se tårarna.
Att jag arbetar mig själv mot utbrändhet, för att inte ha tid att tänka.
Jag hatar att vara ledig, då finns det tid för tankarna att plåga mig, kväva mig.
Jag vill aldrig vara ensam,
ändå har jag gjort mig själv till en enstöring, ensamvarg.
För att inte avslöja vem jag varit. För att dölja min hemlighet.
Jag vet inte hur länge till jag kan hålla masken,
och bevara det för mig själv.
Jag vill bara skrika, slå sönder saker, som jag kunde göra förut.
Då förstod dom mig, varför jag gjorde det.
Nu tycker dom bara att det är dags att släppa taget, gå vidare.
Men jag kan inte, jag sitter fast.
Jag har gått vilse, och hittar inte ut.
Jag är vilse i mig själv.
Och ibland önskar jag nog bara att hjärtat slutar slå.
Jag kan inte stanna kvar hos någon länge,
när deras kärlek och omtanke blir för påtaglig,
då brister det. Det kan sluta med att jag öppnar mig,
och öppnar jag mig kan också det sluta med att det brister.
Jag förlorar alla som står nära och jag börjar vänja mig.
Jag börjar vänja mig vid att vara personen utan vänner.
Och ännu en gång har jag skrivit av mig i en blogg,
där ingen egentligen bryr sig.
Det handlar om en längtan starkare än någonsin,
och om en känsla som är svår att beskriva.
Och det handlar om en saknad,
en saknad efter något jag faktiskt egentligen aldrig hade.
Det handlar också om att försöka stå på egna ben,
ben som man vet aldrig kommer orka bära.
Egentligen handlar det bara om att överleva,
när hela världen försöker krossa dig.
Ensam är faktiskt inte så jävla stark..
Det är en kväll som bara handlar om att överleva.
Jag har tagit mig igenom det här förut.
Jag kan göra det igen, eller?
Just nu vet jag inte om jag orkar en gång till.
Minnen som bubblar,
jag kallsvettas, kroppen vill inte som jag.
Tankarna går till saker jag inte vill minnas.
Det är en grop, som jag ramlar i allt oftare.
Men jag vill att någon ska fylla igen gropen, vem som helst.
För jag vill inte snubbla mer, och falla tillbaka i gamla spår.
Jag vill att någon ska radera alla minnen och tårar.
Jag vill ju bara må bra och vara hel igen.
Varför kan jag inte bara få vara lycklig, i alla fall en liten stund?
Jag vill inte minnas, jag vill glömma.
Och jag vill helst av allt kunna sova en hel natt igen.
En natt utan minnen, tårar och mardrömmar.
En natt som innan allt hände, innan jag blev krossad.
Dom säger att tiden läker alla sår,
men efter fem år är det fortfarande ett öppet jävla sår.
När ska allting sluta?
Idag är jag inte bitter, utan bara illamående och ledsen.
Efter fem år önskar jag dig fortfarande döden.
Jag flackar med blicken när jag ser dig,
jag börjar svettas, blir yr och illamående.
Jag bara väntar, vad är nästa steg?
Vem kommer dö först, du eller jag?
Jag vet inte vem som orkar längst.
Alla tårar, alla dessa tårar jag dolt för mamma.
Att jag bor kvar i min lägenhet på helgerna för att hon inte ska få se tårarna.
Att jag arbetar mig själv mot utbrändhet, för att inte ha tid att tänka.
Jag hatar att vara ledig, då finns det tid för tankarna att plåga mig, kväva mig.
Jag vill aldrig vara ensam,
ändå har jag gjort mig själv till en enstöring, ensamvarg.
För att inte avslöja vem jag varit. För att dölja min hemlighet.
Jag vet inte hur länge till jag kan hålla masken,
och bevara det för mig själv.
Jag vill bara skrika, slå sönder saker, som jag kunde göra förut.
Då förstod dom mig, varför jag gjorde det.
Nu tycker dom bara att det är dags att släppa taget, gå vidare.
Men jag kan inte, jag sitter fast.
Jag har gått vilse, och hittar inte ut.
Jag är vilse i mig själv.
Och ibland önskar jag nog bara att hjärtat slutar slå.
Jag kan inte stanna kvar hos någon länge,
när deras kärlek och omtanke blir för påtaglig,
då brister det. Det kan sluta med att jag öppnar mig,
och öppnar jag mig kan också det sluta med att det brister.
Jag förlorar alla som står nära och jag börjar vänja mig.
Jag börjar vänja mig vid att vara personen utan vänner.
Och ännu en gång har jag skrivit av mig i en blogg,
där ingen egentligen bryr sig.
Det handlar om en längtan starkare än någonsin,
och om en känsla som är svår att beskriva.
Och det handlar om en saknad,
en saknad efter något jag faktiskt egentligen aldrig hade.
Det handlar också om att försöka stå på egna ben,
ben som man vet aldrig kommer orka bära.
Egentligen handlar det bara om att överleva,
när hela världen försöker krossa dig.
Ensam är faktiskt inte så jävla stark..
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
